P och dagarna som Zombie

Nu har jag varit i hometown i snart två veckor. Igenting särskilt har ingentligen hänt, ändå skulle jag kunna skriva flera sidor om den här tiden.


* Om mina monotona dagar där jag vaknar, äter frulle, somnar om, kollar på film, åker till min bror och hans barn, gör musik, sover.

* Om vissa dagar då jag inte fattar vad jag gör här o att jag visst skulle klara av att plugga, att jag bara överdrivit.
* Om andra dagar då jag inte förstår hur jag ska ta mig ur skiten, hur någonting nånsin kommer vara kul igen.

* Om hur jag önska jag kunde få någon diagnos typ "Ja, a du P, när man läser av dina värden, gör en huvudscaning och hör dig prata är du ett typfall av depression/manodepressiv/border (ja va fan som hällst)" Så jag bara slapp att fundera hela tiden om jag bara hittar på/är slö/överdriver/inte förtjänar vara hemma. Så att folk skulle förstå att det inte bara är en höstsvacka jag kan rycka upp mig ifrån. Hometown S säger att ingen frisk människa ens skulle tänka så.


Jag läste klart Prozac, vår generations tröst igår igen. Ibland tänker jag; oj det låter som jag. Ibland tänker jag; oj, så där knäpp är inte jag. Ibland tänker jag; oj, tänk om jag aldrig kommer ur det här. Men mest känner jag en sjuk gemenskap. Jag vill somna med boken i min arm tillsammans med Glaskupan av Sylvia Plath.


Jag somnar aldrig så. Jag somnar oftast med p3 på i bakgrunden o lampan tänd, för jag är rädd.


De/Vision - Like The Sun dagens vaggvisa som går på repeat.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback