Riddaren på den vita hästen

Jag gillar min kurator. Han är i 40års ålder och drar sköna anekdoter från sitt liv. Det känns lite förbjudet att få höra. Jag tror det är ett tecken på att vi bondar, eller så vill han kanske lägga sig på min nivå för att jag ska öppna upp mig. Det behövdes icke kan jag säga. Jag körde på, inga konstigheter där inte. Han körde en "vi dubblar dosen, och funkar inte det så provar vi nått med mer sting i". Så sa han exakt. Jag är inte den som är den, jag hoppas jag blir nott zombieaktigt. Han ville remissa mig till psykolog också men i småstäder är det bara typ schizon, o självmordbenägna som får gå dit.


Kurren: Ja, hur är det med den biten? Har du tänkt i de banorna?

P: Asså jag skulle aldrig ta självmord, jag vill ju liksom inte döda mig, men jag skulle bli glad av att inte vakna mer. Jag vill ju inte existera.

Kurren: Eh…jag ska försöka fixa remiss.


Jag grät inte så asamycket, typ bara lite. Han sa att jag var en skarp tjej. Jag blev glad eftersom jag är folks reflektioner av mig. Tur att han inte sa att jag var körd för då skulle jag nog gjort en Kurtan. Fan va sorgligt om kuratorn tycker man är körd, då är man fan körd. Nu är det 1,5 vecka tills jag ska träffa han nästa gång, det är ruljans på't i småstaden. Jag börja nästan gråta när jag skulle därifrån. Ville slänga mig runt hans ben o aldrig släppa taget, fan liiivrädd att han ska släppa mig mig vind för våg. Jag har hans mailadress, kanske skulle skicka in mina blogginlägg till han? Ja, eller kanske inte.

Kommentarer
Postat av: Henrikkatinka

Excellent site. It was pleasant to me.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback