Deprisionsskolan

Det satt två klokor på väggarna så istället för att låta tick, tcak, ticka tack lät det, tick tick, tack tack. tickandet blev speciellt tydliga eftersom ingen runt bordet sa något medan vi väntade in alla. Ingen låtsasdes att det var en obekväm tystnad men alla kände det. Fem personer utan något gemensamt förutom deprissionen. Där sitter hon som verkar så ensam, är överviktig och som är runt 60. Där sitter hon, den där mamman som ser så fräsh o trendig ut. Som ser ut att ha det ganska gott ställt och är runt 44. Där sitter han som tittar ner i bordet o ser ut att skämma för sin existens o cill sjunka genom jordens yta.  Där sitter hon som också är överviktigt, men försöker se glad ut. Som har grått år och är 55 år. O där sitter jag.

På skolan har vi två regler. 1. man får inte röja någons identitet. 2. Alla ska få prata till punkt, o man ska inte klanka ner på någon.

Efter föreläsningen vi skulle ha vår "hur har veckan varit" sammling o disskusion. Hela grejen fick mig att tänka på Fallhöjd av Nick Hornby. Boken om fem personer  som av en tillfällighet möts uppe på ett hustak på nyårsafton för att ta självmord. Trots att de är extremt olika varandra bestämmer de sig för att tillsammans ta reda på om det  finns någon anledning till att fortsätta leva.

Jag kunde se framför mig hur jag och de andra i skolan startade vår egen cirkel som vi kallar "det är okej att må dåligt" där vi träffadas yttligare en gång i veckan för att oja oss över missären. Gud va sorgligt

På tisdag finns chansen att två män runt 29 kommer vara där. Då kommer jag göra mig till.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback